Fiskebäck äldreboende

När jag var ca 35 år arbetade jag på ambulansen.
Jag fick som ansvar att ta iland dom omkomna. Det var hemska scener man fick se.
Denna händelse påverkade hela samhället i Lysekil. Jag jobbade då 4 dygn i sträck, det gick inte att stänga av när man kom hem.

Chefen var noga med att inga nybörjare fick vara med på detta. Det var A och O att vi fick handledning och stöttning, detta fick vi av en ambulanschef från Uddevalla. Det kändes bra att prata med honom då han visste vad det handlade om. Detta har kommit över mig en gång senare i livet då jag träffade en tjej som var lik en av dom omkomna. Den här händelsen gjorde att jag fick lärdom att leva i nuet.

Moster från Amerika

Min moster arbetade i Amerika hos en förmögen familj. När hon kom hem till Sverige stod hela familjen i Göteborgs hamn för att ta emot henne, hon var mycket elegant och såg ut som en filmstjärna med hatt och boa och var lång och ståtlig. Hon hade personal om bar hennes resväskor. Hon hade tillgång till eget plan som hon flög ner till Rom och andra delar av världen.

Hon hade även en bostad i Trollhättan som hon hyrde ut till Lasse Lönndahl. Jag och min syster brukade smyga och spana på Lasse. Till slut flyttade hon till Sverige då hon blev sjuk.

Vid planeringen av hennes begravning kom det fram att hon hade haft ett lik i garderoben. I en av resväskorna fanns en urna med aska från en man som hon hade träffat i Amerika. Ingen fara sa prästen vi lägger urnan i familjegraven ihop med moster.
Mitt intresse för smink, kläder och hår härstammar från min moster, jag blev hårfrisörska.

Karl-Evert

Jag är född i Lysekil, på BB faktiskt – den enda i syskonskaran som blev det. Mina föräldrar bodde i Humlekärr, precis på gränsen till Sjöbo. Mamma fick två barn som dog i barnsäng, och de kom mellan mig och min äldre bror, så det är tio år mellan oss. När jag föddes var mamma 40 år, och det var en svår förlossning.

Jag har tre äldre syskon – två bröder och en syster. Jag och min ena bror delade på en soffa när vi var små, där vi låg och sov. Innan jag föddes bodde vi i mina farföräldrars hus, men när jag kom till världen byggde pappa och några andra ett nytt hus. Det gamla huset blev senare sommarstuga för hela familjen.

Min pappa var målarmästare och startade en egen målerifirma efter kriget. Själv började jag skolan innan jag ens fyllt sju år. Vi var bara sex elever i klassen – det var inte så många som bodde där längre. Biologi och natur var mina favoritämnen. Jag älskade att pressa blommor och visa fröken.

På fritiden rodde jag och kompisarna ut till holmarna utanför Brofjorden och samlade fågelägg, särskilt måsägg som mamma använde till pannkakor. Jag samlade också på äggskal – blåste ut innehållet och sparade skalet.

Jag gick sex år i folkskolan och tog sedan realexamen efter fyra år, även om betygen inte var så mycket att hurra för då. Men senare i livet utbildade jag mig igen och fick bättre betyg. När jag var 15 år fick pappa följa med och skriva under papper så jag kunde börja jobba. Han tyckte inte att jag skulle gå hemma och dra. Jag började på konservfabriken, på lagret, men bara några månader.

Påskfyren

Jag bodde då i Kyrkvik. Vi började samla granar redan i mellandagarna. Beroende på vart man bodde. Man gick aldrig in varandras områden för då blev det krig. Man fick passa sig för Gamlestan och slätten. Detta var en tävling vem som fixade den största påskefyren. V i lekte med detta varje dag fram till påskafton. Vi blev ett gäng som blev väldigt sammansvetsade och vi var mellan 50–100 personer. Vi höll även på med annat bus.

Vi byggde kojor i anslutning till påskfyren där vi kunde hålla vakt. Vi hade smällare och tändstickor… Vi luntade och vi jumpade (hoppade på isflaken) 24 timmar om dygnet.

Varje område trodde att just dom hade vunnit varje år! Vid 16.00 på påskafton så tände vi lockfyren för att locka dit folk. Varje fyr måste få godkännande ifrån polisen innan vi tände på. Det stank rök av oss, en del fixade bensin som vi tände brasan med.

Vi berättade inte allt för våra föräldrar. Vi ramlade i vattnet när vi jumpade. Vi Köpte kinapuffar som vi la i brevlådorna som bus. Dom flesta föräldrarna var med när påskfyren skulle tändas. På somrarna byggde vi flotte och åkte med den på Lassadammen.

Kyrkeviks påskefyr låg på halvön på lassadammen.

Björn

När jag var 15 år började jag jobba hos en släkting som hade en målerifirma. Det var där jag lärde mig grunderna i hantverket. Fem år senare startade jag min egen firma på Skaftö – samtidigt som jag jobbade för en annan målerifirma. Det var mycket jobb, men jag trivdes med det.

Jag har också bott och jobbat på en farm i Virginia, USA. Det var en stor gård med massor av kossor – två olika hjordar med biffkor. Arbetstiden var egentligen 24 timmar om dygnet, för man visste aldrig vad som kunde hända. Ibland fick man rida ut och kolla till hjorden, eller flytta den till ett annat område om det var brist på vatten eller bete. Det kunde ta dagar, ibland veckor, att få dem till ett bättre ställe. Man fick också vara vaksam på tjuvjägare.

Under tiden där träffade jag en svensk familj som hade startat en svensk leksaksaffär – de sålde svenska leksaker, vilket var riktigt kul att se.

På vintern höll jag på med fiske, särskilt skarpsillsfiske. Båten låg ute hela natten, och då blev det ofta mycket fisk i näten – inte bara sill, utan även flera kilo torsk ibland. Den var man tvungen att rensa direkt, annars började det lukta riktigt illa.

Mitt bästa minne? Det är när jag körde bil tvärs igenom hela USA – från kust till kust. Det var en fantastisk upplevelse. Jag fick se otrolig natur, många olika djurarter och träffa människor från olika kulturer. Det är något jag alltid kommer att bära med mig.

Ronny

Jag minns när min pappa hade en bensinstation i Brastad. Det som verkligen har fastnat hos mig är hur bilarna under slutet av kriget, alltså runt 1944–1945, kördes på träkol och ved istället för bensin. Det var ju brist på bensin då, så man fick hitta andra lösningar.

Det fungerade så att man hade ett gengasaggregat – en slags behållare som satt på bilen eller drogs som släpvagn. I den brände man träflis eller träkol under kontrollerade former. Genom en process som kallas pyrolys, eller ofullständig förbränning, omvandlades bränslet till en gasblandning – gengas – som bestod av vätgas, koldioxid och kolmonoxid. Men innan gasen kunde användas i motorn behövde den renas, och det gjordes med filter och vattenbad för att få bort sot och andra partiklar.

Det var ett billigare alternativ än bensin, men det hade sina nackdelar. Gengasen var extremt giftig, och man kunde bara köra korta sträckor innan man behövde fylla på mer bränsle. Dessutom tog det tid att starta och köra ett gengasfordon. När vi körde längre sträckor, till exempel med taxibilarna från Rixö, Brastad och Gåseberg, hade vi alltid med oss koks i bilen för att kunna fylla på.

Jag och min lillebror fick hjälpa till på stationen – vi sålde bensin och tog hand om telefonen när det kom körningar.

På 50- och 60-talet cyklade de flesta till jobbet, men vissa satte motorer på sina cyklar för att komma fram snabbare. Ungdomarna körde mopeder – och ja, redan då höll de på att trimma dem så de gick fortare. Det var inte populärt hos farbröderna och tanterna när det lät för mycket, haha! Jag ska väl erkänna att även jag varit i farten med att trimma min moppe…

Senare startade pappa en trafikskola, som jag tog över – och idag är det mina söner som driver den vidare: Lysekils Trafikskola.

När jag får frågan om mitt bästa minne… ja, då är det svårt att välja. Jag har så många fina minnen – både från tiden som trafikskolelärare och från mitt privatliv – så jag kan faktiskt inte säga vilket som är bäst. Det har varit mycket roligt genom åren.

Roy

När jag gick i skolan vågade jag aldrig riktigt busa – inte med lärarna i alla fall. Min mamma jobbade som städerska på skolan, så om jag hade varit i farten fick hon höra det direkt. Lärarna sa till henne, och då visste jag att det skulle bli ett samtal hemma. Så det höll mig ganska lugn.

En annan gång, det här minns jag tydligt, var jag på läkarbesök på tredje våningen i gamla sjukhuset i Vänersborg. Jag stod och tittade ut genom fönstret och såg en tvåvåningsbuss komma körande med SVT-loggan på sidan. De som var med i bussen gick runt och tittade på bilarna på parkeringen. När de kom fram till min Volvo 244 i silvergrå metallic, la de en lapp i vindrutan. Jag blev nyfiken och gick ner för att se vad det var. På lappen stod det att de ville att jag skulle komma till Överby köpcentrum – de ville använda min bil i en filminspelning: Vi hade i alla fall tur med vädret igen. Jag lånade ut bilen, och som tack fick jag middag och biobiljetter till premiären. Det var riktigt roligt att få vara med på ett hörn!

Och så minns jag första gången jag träffade min fru. Det var på Kampenhof i Uddevalla. Jag kände en vakt där som hette Svenne, och han bodde på samma gata som hon hade bott på när hon var yngre. Jag frågade honom om han kände henne, för jag ville gärna gå ut med henne. Nästa dag kom hon tillbaka, och vi bestämde att jag skulle komma hem till henne på middag. Och ja – sen blev jag kvar. I somras firade vi pärlbröllop, 30 år tillsammans.